... det är så vackert i trädgården och ute i skogen! Jag hinner inte med! Jag vill sätta mig mellan plommon- och bigarråträdet för att inte gå miste om den fantastiska blomningen. Nu är bara frågan om insekterna gör sitt och det blir sådär många frukter och bär som blommorna egentligen utlovar.
Jag vet, jag är lite knäpp men jag blir lite lätt stressad när våren fullkomligt exploderar. Vet inte om det är ljuset eller färgerna, men jag blir upprymd och får idéer om en massa saker jag vill göra. Samtidigt kan jag bli så oerhört trött. Musten rinner liksom helt ur mig och jag vill bara sitta som Ferdinand, under trädet. Hm, lite skumt. Som berg- och dalbana ungefär (som jag för övrigt inte åkt på länge och inte tänker göra heller!). Den envisa förkylningen och en massa huvudbry på jobbet gör ju naturligtvis sitt till, men ändå - det är ju saker som löser sig och går över.
Så ett gott recept borde vara att släppa alla vildsvinshämningar och ge mig ut i den grönskande skogen. För promenader brukar hjälpa när tankarna snor ihop sig och energin inte riktigt faller på rätt plats. Energin som sitter där inombords och pumpar fram än det ena än det andra, men där kroppen liksom inte riktigt hänger med. Den känner sig lite sliten. Vintertrött, trots en härlig kick i februari och en underbar vår!
Vildsvin? Ja, de är alldeles för många och för skräckinjagande. Enligt mig då. Jag vill inte träffa fler i skogen, de skrämmer mig. Vissa säger att man ska väsnas, göra sig hörd när man går där ute på sin lilla promenad ... ja, jag kan ju alltid försöka mig på att springa istället, då dunsar jag fram som en elefant och flåsar som en blåsbälg så det är garanterat ingen som inte blir rädd om de råkar höra det!
Eller så kan jag ju försöka mig på att sjunga, det är väsen om något enligt högstadiets musiklärare som berättade för mig att det där skulle jag inte syssla med. Enligt honom var hela klassen totalt värdelös. En lärare som även arbetade på musikskolan där vår dotter gick under sina skolår! Ni kan ju tänka er, jag höll på att vända i dörren när jag såg honom och säga till vår dotter att vi skulle minsann få in henne på en annan skola. Det blev inte så, han höll inte gitarrlektioner. Men visst skulle jag konfronterat honom där och då, i vuxen ålder. Berättat för honom hur han förstörde en bit av ett barns självkänsla. Barnet i mig, som burit detta med sig i hela livet. Som inte tar en ton såvida det inte är många andra som också sjunger samtidigt, andra som sjunger högt. Men jag vill gärna, det är skönt att gnola lite för jag blir glad. Jag jobbar på det ... sitta under de blommande träden och gnola. Det låter väl som en väldigt god idé:)
Ha det gott! Ni är bäst<3
Så härligt med allt som exploderar i naturen. Vilken hemsk lärare du hade. Klart alla kan sjunga. Det gör en glad i kroppen om man får dra en truddilutt. Ha en fin dag Kram Pernilla
SvaraRaderaÅh jag vet precis vad du pratar om, all den där energin, alla de där ideerna som finns men som kroppen är lite för trött för att orka med. Den exploderande våren som man bara vill njuta av, stanna tiden, men ändå få saker gjort.
SvaraRaderaEn sådan där lärare hade jag med. I kören i trean så tog hon ut mig bland alla barnen för hon påstod att jag brummade (vad det nu är) Sen tvingade hon fram mig framför alla andra i kören (3or, 4or, 5,or och 6or) för att sjunga bä bä vita lamm... Jag var väldigt blyg som liten så sjunga framför de andra kunde jag inte, jag försökte för jag älskar (älskade) att sjunga men det gick inte.
Efter den dagen tog det många många år innan jag vågade ta ton inför människor igen. Men nu gör jag det om än lite vemodigt.
Hade jag mött denna lärare idag så hade hon fått veta att hon lever.
Skitlärare som förstör barns drömmar och självförtroende.
Så sjung på, och njut under trädet idag
Kram
Annie