onsdag, oktober 16, 2013

Fånga ögonblick i livet

 
Fånga dagen, fånga stunden, fånga ögonblicket - ta vara på dagarna som svischar förbi i etthundranittio. En dag ute i skogen fångade jag den här lilla kvisten på bild. Håller sig kvar på tråden, en kämpande liten kvist på en taggig tråd. Men den kommer falla mjukt på ängen. Behöver inte vara orolig när vindens kraft griper tag och den så småningom virvlar ner på marken.
 
Likt årstidsskiftningarna faller kvisten till slut, när en säsong släpper taget och ger plats åt en ny. Eller när vi gör förändringar, små som stora. Försöker få in goda rutiner och slänger bort de slitna, mindre bra. Vi håller krampaktigt tag i det invanda, vill inte falla ut i det okända utan känner oss mer bekväma med det trygga mönster vi skapat oss. Framför allt är det mycket enklare, än att tänka nytt.
 
Livet består av en lång rad ögonblick, somliga värda att fånga och andra att bara låta glida förbi obemärkta. Ibland kan du inte avgöra just i den stunden hur du ska agera - då behöver du chansa. Något som inte är lätt, men som kan betyda oerhört mycket en vacker dag.
 


tumblr.com
 
Kanske är det för att jag börjar bli äldre som jag tänker så mycket mer nu på att ta vara på tiden och verkligen få plats till sådant jag vill göra, inte bara måsten. Kanske är det för att jag står bredvid min dotter och hör hennes funderingar på framtiden, villrådig och lite osäker. Vad kommer att hända efter studenten? När inte framtidsplanerna finns utstakade, övertygelsen om vad man vill göra är obefintlig och tron på sig själv guppar upp och ner i stark sjögång.
 
Jag tänker tillbaka på mig själv vid den tiden och känner igen villrådigheten, osäkerheten och hur less jag var på att gå i skolan. Hur snabbt ett extra år på ekonomispecial ändå gick och sen ut i arbetslivet. Hur det bara svischade till då också. Inte för att det finns någon idé i att ångra något, allt jag har varit med om har gett mig lärdomar på både gott och ont. Livets skola rätt och slätt. Ibland lite hård, tur blandat med otur och ibland väldigt mjuk och behaglig. Precis som det ska vara.
 
Men jag valde aldrig inriktning för att jag brann för något eller för att jag var övertygad om att just det ville jag syssla med. I arbetslivet har det bara handlat om praktiskt tänk. När jag var liten ville jag bli lärare, det är det enda jag kan minnas om drömmar och önskningar. Det var en populär lek för mig och alla dockorna fick gå i skolan. Kompisarna också ibland:)
 
Så småningom lutade det mer åt ridlärare och vår hund fick hoppa minihinder i trädgården. Att vi i själva verket sysslade med agility hade jag ingen aning om då, men Snuttan älskade det. Inte så konstigt kanske, med tanke på att hon var en korsning mellan Border Collie och Cockerspaniel. Vi fångade verkligen många härliga ögonblick! Och hon fanns där under hela min uppväxt, som en i familjen. Mjuk, varm och go.
 
Jag och min fina Witsie, i Björnstorp sent 70-tal
 
Självklart hade jag drömmar om framgångar i sadeln, vilken hästtokig tjej har inte haft det? Men jag var den lugna, försiktiga typen. Ingen tävlingsmänniska, ingen framgång. Men fantastiskt många fina ögonblick under de underbara åren med häst, som jag absolut inte skulle velat vara utan. Min fina Witsie, som tyvärr blev sjuk och till min stora förtvivlan dog. Med henne dog också mitt hästintresse, det tog hårt och djupt i min då femtonåriga själ. Jag är och har alltid varit en blödig typ! Men fortfarande är hästar och hundar de vackraste djuren för mig, de som ligger mig varmast om hjärtat.
 
Vad hände med lärardrömmarna då? Jo, jag gick själv i skolan och upptäckte att jag inte alls var speciellt pedagogiskt lagd. Inte skulle axlat den bördan de vettiga lärarna bar. Och jag säger de vettiga, de som var där för att de ville lära barn och ungdomar något. De som fann sitt arbete givande och ville satsa på eleverna. Fånga ögonblick med dem, med oss. Ge oss stunder av upptäckarglädje, känslan av att ha lärt sig något och glädjen i att kunna säga "jag kan". Jag hade lyckan att ha flera sådana lärare under åren, men tyvärr också raka motsatsen. Svenska, historia, engelska, franska och konst (nutidens bild) var favoritämnen och det uppmuntrades av bra lärare som fick mig att känna mig som om jag hörde hemma där, var i rätt element. Idrott och musik var bottennappen under de flesta åren, klumpig och omusikalisk var kontentan för mig. Och det fanns lärare som gärna påpekade det också! Som om det skulle göra saken bättre?
 
Är det konstigt att jag aldrig ens tänkt tanken att börja sjunga i kör, trots att jag tycker det verkar så roligt? Eller att jag högst motvilligt går på motionspass i grupp. Jag har alltid hävdat att skolans idrott borde vara ett tillfälle att lära ut hur viktigt det är med motion och rörelse, att få in en daglig dos i hälsans tecken istället för att mäta hur långt och högt vi kan hoppa eller vilka färdigheter vi visar i diverse redskap! Jag hoppas det har förändrats, det vore på tiden.
 
Men hur fångar jag ögonblick då? Hur fångade jag ögonblick under min uppväxt, när jag inte var med hunden eller hästen eller kompisarna? Varför i hela fridens namn började jag jobba med ekonomi och administration?
 
Genom alla år i skolan älskade jag att skriva uppsats (som det hette då). Det fanns inget annat som kunde slå detta. Alltså skrev jag ganska mycket på fritiden också. Ibland fanns det utrymme i någon liten klubbtidning för något kåseri eller liknande och då befann jag mig i himmelriket. Det gjordes tidningar hemma på kammaren, skrevs och klipptes och klistrades. På senare år har det mest blivit skrivarstunder när jag tyckt något var jobbigt, tyvärr. Men det var innan jag började blogga! 
 
Sen är det något speciellt med anteckningsböcker och pennor som också förföljt mig genom livet - fascinerande! Och ett galet behov av att organisera, vilket säkert svarar på frågan varför jag sitter på kontor och organiserar det löpande arbetet med ekonomin ... för inte är det fascination över siffror, det vill jag lova! Det är nog mer av att stilla behovet att ha koll på läget, ordning på pappren och undanstädat på skrivbordet efter varje arbetspass. Lämna ifrån mig rediga rapporter.
 
tumblr.com
 
Läsa böcker har också förföljt mig genom åren och det är fortfarande en av de bästa avkopplingsmetoder jag kan hitta. Krypa upp i soffan, med en kopp te och en bra bok - det är en toppenmetod för att bara vara.
 
Och så tecknade jag, vad jag tecknade! Mest med blyerts och kol och mest hästar, förstås! Undrar varför jag slutade? Klottrar när jag pratar i telefon kan jag fortfarande komma på mig med att göra, men inga stunder med block och penna bara för att försöka fånga ett ögonblick ... det har förekommit små stunder, ögonblick av hängivelse att prova igen. Prova akvarell, olja och akryl, men det har bara blivit fragment. Vaga försök.
 
Sytt kläder har jag också gjort, så att symaskinen nästan brann:) Dräkter, klänningar, byxor och blusar - det gick så långt att till slut kändes det som om jag var tvungen att ha sytt något nytt när vi skulle något. Knäppt! Det stod mig nästan upp i halsen. Sen hände något med tillgången till tyg, butikerna blev färre och det blev vansinnigt dyrt. Det kändes liksom inte lönt att anstränga sig längre. Och så blev jag kanske allt kräsnare och allt bekvämare.
 
tumblr.com
 
Sen är det ju det där med att baka, en del av er känner redan till mitt nördiga intresse för kokböcker och bakning. Laga mat är också roligt, men det ska vara rustika och enkla grejer som grytor och annat. Men att få planera en måltid till familjen eller vännerna, ta en kokbok eller två och kanske något matmagasin och slå mig ner för en stunds inspiration - fånga ögonblick av lycka som förhoppningsvis visar sig även i måltiden:) Och jag kan nästan aldrig sätta mig på ett fik utan att tänka hur jag skulle gjort om jag haft ett sådant ställe, hur bakverket smakar och vilken konsistens det har och om jag skulle kunnat göra det så bra eller ännu bättre eller annorlunda. Ja, tyvärr händer det också att jag besviket konstaterar att den där tingesten, som hamnat på min tallrik, skulle jag kunnat göra bra mycket bättre!
 
Nu har ni, som orkat läsa ända hit, fått en liten bild av mig som person. Hoppas ni vill fortsätta kika in här på min blogg. Jag lovar att inte alla inlägg ska bli såhär långa;)
 
Det finns många ögonblick att fånga i livet - vi gör det varje dag, ibland utan att tänka så mycket på det och ibland blir det ögonblick vi bär med oss länge!
 
Med en önskan om många vackra ögonblick -
till er alla!

2 kommentarer:

  1. Åh vilket underbart inlägg!! Du skriver såå bra. Jag funderar ofta på varför jag är som jag är och det blev som det blev. Var med om en sak idag som gjorde att saker rördes om så när jag läste här så berörde det verkligen. Tack för att du delar med dej av dina fina tankar.
    Kram Agneta

    SvaraRadera
  2. Tack för att du delar med dig av ditt liv, du skriver så fint och klokt om olika ögonblick och händelser. Tänk vad livet är speciellt ändå.

    Tack för din fina kommentar inne hos mig.

    Kram Christina

    SvaraRadera

Tack för din kommentar! Jättekul att du tittade in här hos mig, hoppas du återvänder:) Kram Suz