tisdag, mars 05, 2013

That's life

(Bild från tumblr.com, igen!)
 
Att kämpa på och verkligen tycka att man gör sitt bästa och ändå blir det inte bra nog! Det är väl klart att det känns tufft! Men det händer oss alla, lite då och då. Ibland susar man rakt ner i avgrunden när det inträffar och det är hårt att ta sig upp på banan igen. Vid andra tillfällen har man förmågan att skaka av sig alla de där känslorna om hur misslyckad man är, man slog bara i marken och reser sig lättare upp och borstar av sig den obehagliga motgången. Tar nya tag och är fast besluten att lyckas bättre nästa gång.
 
Olika situationer tar olika hårt. Att ha ett socialt nätverk omkring sig och låta sig stöttas betyder mycket. Om man bara är beredd att dela med sig av sina erfarenheter. Jag mår oftast bättre av att inte gå omkring och dra på saker för mig själv. Men ibland kan det vara svårt att dela med sig. Man kanske känner sig som om man är den enda på jorden som har gått bet på just det man inte lyckats helt och hållet med. Om man bara visste hur fel man hade!?
 
Handlar det om uppgifter, ett intresse eller helt enkelt något man bara vill göra för att det är så kul - ja, då är det inga problem att försöka igen. Men när det handlar om mer livsavgörande saker som relationer, barnuppfostran och vansinnigt viktiga arbetsuppgifter eller skola, då är det inte alltid lika enkelt att vare sig dela med sig eller veta hur man ska bära sig åt för att det ska fungera.
 
Igår hade jag ett långt samtal med tonårsdottern och det här citatet är verkligen högaktuellt. Livet kan te sig ganska komplicerat när man börjar växa upp och inser att det är en hel del man ska igenom. Jag känner mig själv darrig som förälder också. Jag har bara växt upp själv, har bara mitt eget att gå på och hade behövt en kurs i tonårskunskap à 2013! Det är väl klart att man tänker "gör jag bra nog ifrån mig?"
 
Vi är alla bra nog,
men det vi gör räcker ändå inte alltid till!
Bara vi kan fånga upp och rätta till,
så är allt lugnt.



5 kommentarer:

  1. Hej Suz!
    Så bra du sätter dina ord och tankar på pränt. Jag fastnar vid det du skriver om att hur ska man kunna tipsa och stötta och vara den där jälvklara tryggheten när man själv bara varit ung en gång, själv bara levt sitt liv. Föräldraskapet sätter en verkligen på prov. Men världens bästa utmaning förstås. Men jag har ju en 3-åring hemma och inte en tonåring, ännu räcker svaren oftast till.

    Sköt om dig kära du!
    Kram Anna

    SvaraRadera
  2. Så sant så!! Välskrivet! Har en kollega som precis går igenom en tuff tid med sin tonåring och usch vad man känner med dom. Det är så mycket som spelar in som man inte heller riktigt kan rå på! Man gör så gott man kan...

    Kram

    SvaraRadera
  3. Nä livet är inte lätt och vi är olika hur vi hanterar och tar saker som händer oss eller runtomkring oss. Tyvärr vet jag alldeles för väl vad du säger på olika sätt.
    Man kommer över kullen bara man pratar med varandra och lyssnar.

    Kram Anna

    SvaraRadera
  4. Kommunikation och att lyssna brukar men komma rätt så långt med. Men, lätt är det minsann inte alltid!
    Kram Helen

    SvaraRadera
  5. Som tonårsmamma (inte så länge till dock då vi har tonåren bakom oss)så kan jag bara instämma i dina ord, vi hade en sådan dag igår, förberedelser inför nästa audition i Malmö, tuffa tankar, hur göra och hur gå vidare. Just det där att göra göra sitt bästa och ändå inte räcka till är en sådan hemsk känsla och visst funderar man som förälder det är du inte ensam om.

    Kramar

    SvaraRadera

Tack för din kommentar! Jättekul att du tittade in här hos mig, hoppas du återvänder:) Kram Suz