torsdag, augusti 15, 2013

Ett hus och livets kontraster


Idag är det nitton år sedan vi flyttade in i vårt hus.
 
Som vi slet den där sommaren 1994! Varmaste i mannaminne. Fotbolls-VM blandades med sol, värme och renovering. Tapeter ångades ner, det knackades ner vägg vid spisen, heltäckningsmatta revs upp och nytt golv skulle in. Jag sov direkt på betonggolvet när jag behövde paus, gravidtrött som jag var. Mannen min slet med att få bort furubuskar och jag rensade i förvuxna lavendelgångar. Det tog många år innan jag kunde uppskatta lavendeldoften igen. Så extra känslig för dofter under min graviditet och det vill inte säga lite - min familj kan fortfarande bli tokig på min känsliga näsa. Men dottern ligger inte långt efter i doftkänslighet.
Huset och trädgården genomgick en stor förändring både innan vi flyttade in och sakta men säkert under årens lopp, men ändå såg vi potentialen när vi först var och tittade på det. Vi föll pladask!
 
Här har vår dotter bott i hela sitt liv. Nu vill hon egentligen bo lite mer centralt än i en liten by på landet, men hon säger ibland att huset skulle hon vilja ta med om vi skulle flytta.
 
Det här är den plats jag bott längst på, i mitt liv.
 
Det har hänt mycket under de här åren, både med oss, huset och i världen. Vi har definitivt blivit äldre och kanske klokare? Dottern är på väg in i vuxenlivet med stormsteg. Huset är vår trygga famn, att vila i tillsammans. Att umgås med nära och kära i.
 
Men hur många år det än går vilar ändå blandade känslor över just denna dag. Känslor av livets kontraster, lycka och sorg.
 
Då, för nitton år sedan, när vi glada och förväntansfulla flyttade in i vårt hus.
Vi väntade barn. Lyckan log mot oss.
 
Den dagen får vi också bud om att min fine, unge kusin varit med om en trafikolycka. Det var allvarligt fick vi veta. Svårt och ofattbart för oss, men ännu värre för hans familj.
 
Vi fick aldrig träffa honom igen.
 
Men minnena kan ingen ta ifrån oss.
 
 
Går lycka och sorg på något sätt hand i hand?
 
Den där rädslan som kan dyka upp när man är riktigt lycklig,
kommer den för att påminna oss om att verkligen uppskatta tillvaron?
Ta ner oss på jorden och göra oss ödmjuka.
Eller är det bara jag som känner så?
 
Varför måste någon var olycklig när jag är lycklig!
 
Att förnimma en oro när vi planerar saker framåt i tiden -
en oro att inte hinna leva livet innan det är för sent.
 
Så,
det enda vi kan göra är att
 
Leva här och nu!

5 kommentarer:

  1. Vad du är klok vännen, jag tror att lycka och sorg mycket väl kan gå hand i hand, för de vi saknar så hade aldrig velat att vi skulle vara olyckliga, i varje fall försöker jag intala mig att det är så de dagar då sorgen bultar på med storsläggan. Det finns de där tuffa dagarna men så finns de där skria otroligt lyckliga dagarna.

    Allt handlar om att leva här och nu för det är det enda vi vet något om!

    Kramar till dig fina vän

    Nettan

    SvaraRadera
  2. Hej Suz!
    Fina, kloka ord fyllda av eftertanke. Ja ibland känns det just så, att lyckan och sorgen vandrar längs samma stig.
    Vilket jätte fint hus ni bor i! Er by är verkligen charmig! Vi hoppas på många äpplen i år så vi får åka till musteriet.
    Önskar dig och familjen en skön helg!
    Kram Anna

    SvaraRadera
  3. Kloka ord, tack för dem :)
    <3 Jennie

    SvaraRadera
  4. Så kloka och tänkvärda ord vännen. Ja, nog är det så att lycka och sorg vandrar hand i hand genom livet. För samtidigt som livet kan vara fyllt med så mycket lycka, glädje och förväntan så finns ständigt saknaden, sorgen och längtan efter de som vi saknar. De som inte fick stanna kvar. Och på något vis lär vi oss att det ä livets spelregler. Kanske får vetskapen om att vår tid är begränsad oss verkligen att leva fullt ut.

    Vilket fint hus ni bor i Suz och den kärlek som ni känner för ert hem, som ju är så mycket mer än bara fyra väggar, lyser så tydligt genom dina ord och vackra bilder. Och vilken lycka det är att ha en plats att kunna kalla hemma.

    Jag tycker så mycket om dina vackra kollage som gör med dina bilder. Så mycket Suz-känsla.

    Ta hand om dig vännen och ha en fin helg!

    Kram Lotta

    SvaraRadera
  5. Ditt inlägg griper verkligen tag i mig! Det där med fullmånen känner jag så väl igen, rastlösheten och svårigheten att sova kommer alltid när det är dags för fullmåne. Och den där rädslan, att något ska hända när allt är som bäst, den finns där. Och tyvärr har den varit befogad ett par gånger även detta år, men det gäller att kämpa vidare och se det som är positivt ändå.
    Kram
    M.E

    SvaraRadera

Tack för din kommentar! Jättekul att du tittade in här hos mig, hoppas du återvänder:) Kram Suz