Det blir inte alltid som man tänkt sig

Det här skulle bli en bra dag, ledig från jobbet men jobba med egna företaget, effektivt men ändå lugnt. Starta med en kopp te i sängen när familjen åkt, läsa lite och sedan dra igång. Blogginlägg med massor av lust och glädje skulle också in idag.

Istället möter jag dagen med irritation gnagande i magtrakten. Irriterad för att jag låter en annan människas dåliga morgonhumör påverka mig. Sitter där med mobilen i handen och känner den där vågen av dåligt humör i magen. Och ifrågasätter min föräldraroll för hundratusende gången. Göra rätt eller fel, vara för mjuk eller för hård? Jag för över de efterfrågade pengarna. Loggar ut från banken och skiftar över till bloggen. Skummar lite bloggar.

(Fortfarande inget te!)

Känslorna har svallat i höga vågor den här veckan. Vår andra jobbvecka efter semestern, fullmåne, huvudvärk och skolstart. Vi ska finna oss i rutiner igen. Komma ihåg deadlines, passa busstider och komma ihåg att ta med busskortet, hitta på lämpliga måltider, hinna få i oss frukost, hitta på något att stoppa i lunchlådan, sova tillräckligt många timmar, hålla undan i tvättkorgen så att det finns något att ta på sig ... sova, äta, jobb/skola, städa, tvätta, sova, äta, jobb/skola ... stopp, det var ju så vi inte skulle ha det efter semestern! Lite mer irritation infinner sig, över de gröna fläckarna på nya mattan.

Nej, bilden visar inga fläckar!

Tankarna glider över till ett inlägg Emma gjort idag, "Att veta vad man är bäst på". Jag kikar in hos henne ibland och just det här inlägget tycker jag är väldigt bra. Tänkvärt! Får mig att reflektera.
Inser att jag är förbannat duktig och effektiv i min yrkesroll, om jag får säga det själv (känns ovant och svårt). De gånger jag bytt arbetsplats har jag alltid hamnat i samma roll, det jag är bäst på. Men jag brinner inte för det! Jag kan mina grejer, efter alla dessa år känns det som om mycket kan "utföras med vänstran" och efter ett tag är det bara rutin. Återigen. Och inte känner jag mig precis strålande, som Emma uttrycker det så bra. Det är bara ok. Det går an. Det drar in lite till hushållskassan.

Annat är det när jag får respons från mina läsare här på bloggen! När någon uttrycker sin vänlighet och låter mig få veta att de faktiskt så gott som väntar på mitt nästa inlägg. Då känner jag mig strålande. Det är nästan så att det glöder inom mig, ska ni veta!

Jag har inte tusentals läsare, endast några få. Men det spelar ingen roll - för ni som är här låter mig få lysa en stund och det gör mig så ohyggligt glad och varm ända in i hjärteroten! Det gör mig ofantligt rik, på ett helt oekonomiskt sätt. Men ändå!

En annan sak som också ligger mig varmt om hjärtat är att baka och trixa lite i köket. Inte sådär perfekt och tillrättalagt, mer med själ och hjärta. Och ibland får jag en skämtsam (?) fråga om det går att beställa av mig. Senast igår hände det." Mm" säger dottern "det är ju det jag sagt till dig hur många gånger som helst, satsa!" Som om jag skulle våga det?! Och skulle passionen hålla?

(Nu har jag fått i mig en kopp te. Och fröknäcket som jag bakade igår fick åka in en extra torkrunda i ugnen och SABLAR! glömde ... nu blev det i varje fall torkat.)

Jag hade en gång en lärare som bad mig, rentav uppmanade mig, att aldrig sluta skriva. Och ändå gjorde jag det! Varför? Förmodligen mest av rädsla. Och tradition. Det där var ju inget man kunde leva på. Journalist eller författare, lite bohemiskt och hård konkurrens. Det var inte jag som person, helt enkelt. Tyst och blyg, helt vanlig och ingen tävlingsmänniska. Trygghet var mer min melodi. Och är förmodligen än idag. Helst ska jag ha både hängslen och livrem.

Och hur blir jag då rätt person att guida någon in i vuxenlivet?

Att förmedla viktiga känslor som att tro på sig själv, våga chansa, satsa på det man brinner för och ge sig ut i det okända för att pröva om vingarna bär! Känna sig trygg med det. Och om man inte hittar det man brinner för, hur gör man då?

Samtidigt är det också viktigt att behålla ödmjukheten, inse att världen är full av duktiga människor. Det finns alltid plats för fler, men man måste behålla kämpaglöden. Och vara realistisk. Du är bra, men inte på allt. Och det är ok, mer än ok. Det finns en plats för alla att stråla, vi ska bara hitta den!

En intressant tanke - om alla vore på helt rätt plats, med helt rätt sysselsättning för just dem, skulle världen se bättre ut då?

Och en annan - fortsätter lågan brinna om det vi brinner för är det som också ska hålla hushållskassan i schack?

Jag tror vi behöver ses igen idag,

med lite mer "feelgood" och mindre frågor!