Vi närmar oss årets sista dagar och jag reflekterar mycket över saker och ting. Det ligger nog nära till hands att göra när man är lite ledig och har haft några lugna dagar efter julhelgens intensiva umgänge och ätande.
Dagens Ö i Tatjanis decemberutmaning skulle blivit nödlösningen julblommor, men så vaknade jag tidigt nu i morse och kom att tänka på en sak som ganska mycket förföljt mig genom livet - nämligen övervikt.
Ett ämne som kanske inte är så uppryckande, men absolut känns nödvändigt för mig att skriva om. Jag har alltid tillhört kategorin människor som inte är smala. Och det har jag accepterat, tidvis alltför enkelt. Jag har väl på något sätt pendlat i gränslandet för övervikt, alltid sett mig som "mullig". För väldigt länge sedan bantade jag och testade dieter. Naturligtvis utan hållbart resultat. Men jag har aldrig på något sätt hamnat i krisläge, haft ätstörningar eller liknande. Jag har varit alldeles för glad i mat och godsaker. Men inte bara njutit av det utan säkert också tröstätit, tagit en chokladbit till för att det ändå inte spelar någon roll - känns det igen? Fått dåligt samvete och ångrat mig när chips- eller ostbågspåsen är slut.
Jag har också varit viktväktare och det var första gången det kändes lätt att bli av med oönskade kilon! Men annat i livet kom i vägen - jag blev friställd, fick nytt jobb, började pendla men hittade liksom inte riktigt hem i detta. Hamnade i en ond spiral av negativa tankar där mat- och motionsplanering blev ett nästintill oöverstigligt hinder. Belönade mig med snabba matlösningar och soffhäng! Prioriterade inte hälsan.
För drygt två år sedan bytte jag arbetsplats och slipper nu pendla mer än knappa halvtimmen tur och retur, gick ner i arbetstid och fick alla förutsättningar för att fokusera på hälsan. Har allt jag behöver - naturen inpå knuten, crosstrainer, yogamatta (gick kurs för en del år sedan), tid över för vettig matplanering och tillagning och vet precis vad det är som krävs. Ändå lossnar det inte helt. Hittar dåliga ursäkter överallt. Har så svårt att hålla mig till det enda rätta.
Sunt förnuft och en smula disciplin.
Jag tror att det är många som känner igen sig i det jag skrivit här. Jag tror vi är ganska många som befinner oss i den här situationen. Det är få förunnat att kunna stoppa i sig vad som helst utan att det sätter sina spår. Och spåren behöver heller inte alltid vara direkt synliga. Det är alldeles för enkelt att njuta av livets goda utan att tänka på konsekvenserna.
Kanske har jag börjat bli lite åldersnojig ändå, nu när jag börjar närma mig en avgörande punkt i livet. Jag kommer aldrig att bli smal. Jag kommer inte att börja plåga mig själv för att bli det. Men jag kan försöka behandla min kropp med mer kärlek, vårda den för att den ska hålla i fler år, ge den omsorg både i form av vila och motion, ge den sund mat men också tillfällen att njuta lite extra.
Jag tycker jag har nystartat hur många gånger som helst. Tänkt nu så, den här gången ska jag lyckas. Gett mig själv löften om bättring. Men när jag läste Nettans inlägg i morse tänkte jag om. Inga löften utan målsättning istället. Nåbara och mätbara mål. Realistiska mål. Små förändringar att smyga in i vardagen. Inga fanatiska tankar. Inga helomvändningar. Inga dieter.
Planen börjar ta form i huvudet. Jag tror nog att det kommer nämnas några ord om detta i årets sista decemberutmaning ;)
Och några ord flög förbi, tror de fanns på facebook för en tid sedan. Ord att ta med mig för att tålamodet ska räcka. Ord att ta fram när det kommer motgångar eller bakslag. Ord att ta med mig för att inte ge upp. Men framför allt, ord att ta med mig för att påminna mig om att det inte är en kamp emot mig själv utan för mig själv.
Be ok with who you are,
even if you want to change.
