tisdag, juli 15, 2014

Tänk - så rätt jag hade!

 
I mitt förra inlägg ville jag poängtera lite extra hur viktigt det är att ta vara på tillfällena. Njuta av stunden och känna sig tillfreds. Nästan som om jag visste att det väntade något runt hörnet. Något som skulle stjälpa omkull inplanerade saker som mannens 50-årsfirande och sånt. Något som definitivt skakat om mig och fått mig att känna mig som en liten skrutt.
 
Därför påminner jag er igen - ta alla chanser ni får! Att göra saker ni vill, umgås med nära och kära, njuta av livet eller helt enkelt att bara vara. Rusa inte bara på i vardagen och tyck att alla måsten är viktigast hela tiden. Och blir det inte riktigt som ni tänkt er - strunta i det! Det har jag i varje fall lärt mig ordentligt de här veckorna. Ibland måste vi bara göra det bästa av situationen och vara nöjda med det. Inte tänka vad som kunde varit utan vara tacksamma för det som istället faktiskt gick i lås.
 
När vi glada i hågen packade in oss i bilen tisdagen den 1 juli var det nog inte någon av oss som tänkte annat än sköna dagar med goda vänner, fira mannens 50-årsdag med lite olika aktiviteter och ha härliga grillkvällar. Lite fotbollstittande kanske, för dem som gillar det, men framför allt mycket häng tillsammans med vännerna.
 
För att göra en lång historia lite kortare ... nej, det är ingen idé att jag ens försöker. Men jag ska försöka hålla mig så kort som möjligt:)
Mitt högra öga började krångla redan i bilen på väg upp och vem kunde ana att det skulle sluta med att jag blev inlagd på Uppsala akademiska sjukhus på torsdagsnatten? Både jag och en optiker i Norrköping trodde det var en trasig lins som var orsaken, men i själva verket hade jag alldeles för högt tryck i ögat. Tänk er ensidig migrän, öroninflammation och tandvärk på en och samma gång. Det var ungefär så jag mådde när vi åkte ångbåt mellan Uppsala och Skokloster som en del av överraskningarna till mannen på hans födelsedag.

 
Och istället för en makalöst trevlig grillkväll hos vännerna (som mannen önskat) fick vi leta reda på en restaurang i Uppsala i väntan på min läkartid. Överraskning nummer två för mannen och vår värd, som också uppnått den ärofyllda åldern av 50, avslöjades nu - whiskyprovning på Mackmyra på lördagen. Det var definitivt inte under de här formerna som paketet med alla frågorna skulle packas upp, men nu började mina lektioner i att inte gräma mig över sånt som egentligen är bagateller. Någon jordgubbstårta blev det inte heller. Så klart!
 
Istället fick jourläkaren åka från Stockholm till Uppsala och ta hand om mig. Och när jag inte svarade på behandlingen som han ville fick jag helt enkelt stanna kvar på sjukhuset och få dropp med trycksänkande medel ... droppar, tabletter, nålar. Det här är inte alls min grej, men jag fogar mig lydigt. Jag tror de kunde fått göra nästan vad som helst, nu var jag bara en liten fis i universum. Och för alla er som har en aning om hur jag funkar så vet ni ju redan vad som flög genom mitt huvud de här timmarna, som blev dygn. Blodpropp, tumör och annat otäckt jag hört talas om i de här sammanhangen. Men då är det bra att ha en vän som googlar under all väntetid. Hon kunde lugna mig något i varje fall.
 
Jag tackar min fina vän Kikki för all stöttning och hjälp. Naturligtvis tackar jag även min egen familj och hennes, men det var hon som var där på natten som "ledsagare" i sjukhuskorridorerna och chaufför mellan de olika instanserna. Som stöttepelare och coach i en miljö som är så främmande och skrämmande för mig. I en situation som ingen av oss i vår vildaste fantasi kunde förutsett!
 
Fine mannen min kom in på morgonen och var där till och från hela dagen. Kikki och Sofie kom också upp en stund. Efter femtioelva tryckmätningar och undersökningar av tre ögonläkare släppte de iväg mig "hem" på fredagskvällen. Trycket var nere och den förstående läkaren tyckte att jag visst kunde få följa med till Mackmyra, bara jag lät bli whiskyn, tog mina droppar i ögonen och tabletterna han skrivit ut och lovade att komma på återbesök på söndagen. Vilken kille, han förstod precis att jag skulle må mycket bättre med mina nära och kära och dessutom var de säkert glada att ha en patient mindre. Jag var ju dessutom skåning!
 
Efter besök på ögonmottagningen i Lund har jag nu någon undersökning kvar innan jag får veta exakt vad det är för fel med mitt öga. Troligtvis rör det sig om någon form av glaukom, som jag naturligtvis försökt få veta så mycket som möjligt om. Men ändå inte riktigt vill veta. Synnerven ska vara ok, men om synfältet är skadat vet vi inte än. Innan dess kan slutlig diagnos inte ställas.
 
Jag ser med båda ögonen, men suddigt för det mesta på höger. Det höga trycket har gjort hornhinnan irriterad, men det bättrar sig för varje dag. Det droppas och trycks salva. Jag blir inte sjukskriven, men har tvingats sjukanmäla mig några dagar. Det är tufft vid datorn för långa stunder. Därav min  bloggfrånvaro.
 
Snart är det semester, två dagar kvar att jobba. Och jag intalar mig varje dag att jag inte ska oroa mig för vad framtiden bär med sig. Men det går sådär kan jag säga. Försöker tänka på annat.
 
Vad gör väl en försenad jordgubbstårta? Eller att uteduschen som mannen min fick i present av oss inte kommer att levereras utan vi får leta reda på en sådan någon annanstans. Eller att jag har totalt linsförbud och vantrivs med mina progressiva glasögon (det går ju att skaffa nya senare). Eller att jag måste droppa i ögat varje dag. Om jag så måste göra det i resten av mitt liv.
 
Bara jag får behålla min syn!
 
Så mina vänner - ta vara på alla tillfällen att njuta av stunden! Man vet aldrig vad som väntar runt hörnet. Och det mesta går, bara vi får tillfälle att smälta det hela och ta in situationen. Och det här är bara en liten sak mot alla som får mycket värre besked, mot de som lever i en otrygg tillvaro med krig och elände. Men det är min tillvaro, som jag nu delade med er. Det finns alltid de som har det mycket värre och mycket bättre. Vi lever alla i vår egen vardag. Och den ska vi ta tillvara.
 
Många kramar, sköt om er<3
 

3 kommentarer:

  1. Finaste Suz. Tack och lov att du trots omständigheterna mår bra. Jag höll nästan andan när jag läste ditt inlägg. Jag kan bara tänka mig vilket känslomässigt kaos den senaste tiden har varit. Smärta och oro blandat med varandra. Men samtidigt så värmer det så gott att veta att du var omgiven av nära och kära som fanns där för dig på alla sätt och vis och att du fick allra bästa tänkbara vård. Det betyder så oerhört mycket. Och visst förstår jag att detta inte alls var hur du hade tänkt dig dessa dagar och att du kände dig besviken men samtidigt vet jag att din familj och dina vänner bara ville att du skulle må bra. Att det var det enda som betydde något för dem. Ibland skakar livet om oss rejält. Påminner oss om hur skört livet är och hur viktigt det är att leva här och nu. På det sätt som man vill.

    Ta nu hand om dig kära vän och så håller vi alla tummar för att syn och öga har klarat sig utan några men.

    Kramar i massor du fina♥

    SvaraRadera
  2. Hela min långa kommentar försvann...
    Finns ingenstans att skriva mitt namn och bloggadress..

    Jag skriver en ny imorgon.

    Kram vännen!

    SvaraRadera
  3. Tänk vad snabbt allt kan förändras. Blir så berörd av din berättelse, tänkte faktiskt häromdagen att det var ett tag sen du skrev och det förstår jag ju nu. Känns fint att du delar med dig, det får en alltid att stanna upp och tänka till lite extra på det fina vi faktiskt har omkring oss. Skönt att du har så många fina människor omkring dig och hoppas att det ordnar upp sig för dig.
    Ta hand om dig!
    Styrkekramar Agneta

    SvaraRadera

Tack för din kommentar! Jättekul att du tittade in här hos mig, hoppas du återvänder:) Kram Suz