Hejdå oktober!

tumblr.com

Ska jag ens ge mig på att summera månaden funderar jag. Vädret har varit härligt länge den här hösten, så det är bara slutklämmen som varit lite för mycket med storm och så. Men i övrigt då?

Känslomässigt har det verkligen varit berg- och dalbana, med både roliga upplevelser, röriga tankar och funderingar och starka rädslor. Och så den där härliga dagdrömmen igår! Så jag tror vi stannar där. Gör ingen sammanfattning, det finns att läsa i oktoberinläggen och jag kikar tillbaka lite själv. Ibland är det nyttigt att läsa vad man själv har skrivit ett tag senare. Få lite perspektiv och ge lite luft åt tankarna att flyga.

Hejdå oktober! Jag lägger inga värderingar i dig, du har funnits där i kalendern och kan inte påverka vad som händer oss.

Nu blickar vi fram emot november!

Dagdrömma

 

Tänk vad en bild kan trigga igång mig! Är du likadan? Ibland måste vi få tillåta oss att dagdrömma lite också. Och det passar perfekt just idag. När vi räddat en pytteliten fågel som ramlat ner i vår braskamin (läs dottern räddat, som kunde åla in sin smala arm och ta ett fint litet tag om den lille stackaren). Den flög iväg direkt när hon släppte den, vilken liten vardagshjälte hon är:) Men nu är det tyst i huset, dottern och hennes kompis försvann upp på rummet och jag känner mig dåsig.

Nåja, i varje fall - dagdrömma var det. Dags att susa iväg i drömtankar. En kopp Earl Grey de Provence-te bredvid mig, bilderna klara från tumblr.com, nu ger vi oss iväg ...

Lantstället på bilden ovan, där kan jag se mig dona runt med diverse uppgifter. Naturligtvis finns det bed & breakfast där, med mysiga rum inredda av mig. Eventuella praktiska detaljer som snickeri och sånt tar mannen min hand om;)

 

Jeans och rutig skjorta är vår "uniform" här. Ni vet, med ärmarna sådär nonchalant uppkavlade, redo att ta itu med dagens att-göra-lista. Gäster på ingång kanske, te och scones som ska dukas fram välkomnande och en brasa som ska tändas. Sen är det säkert något som måste repareras, andra rum som ska städas och allt annat i en lång, aldrig sinande ström - men, hör ni - vi dagdrömmer. Alltså har vi ett lite skimmer över tillvaron ...

 

 

Gästerna kan välja sittplatser och svepa in sig i varma filtar på verandan, om de vill. Och jag myser runt med lite småplock. Njuter av tillvaron och lugnet. Rör runt i grytan med långkoket, som står på spisen och puttrar. En annan dag, utan gäster, slår jag mig själv ner i en gungstol med den obligatoriska koppen te och en god bok.

 

 

Eller stickar "värmetröjor" till muggarna:) Vilken toppenidé, det ser så mysigt ut. Ingen risk att chokladen kallnar ...

 

 

... för massor av varm choklad måste det serveras, där på gården, mitt ute i ingenstans. Rykande varm choklad, med vispgrädde för dem som känner sig hugade på detta. Eller med marshmallows, mm! Och nybakta bullar, paj eller en ljummen, rejäl skiva bröd. Till gästerna, vännerna, familjen och släkten.

 

Det här stället besöker ingen för dess fine dining. Nej, här gäller det rustika, enkla och lugn och ro. I huvudsak en god frukost och sedan dagens härliga bakverk på eftermiddagarna. Det skulle gå att få äta kvällsmat med oss, om man vill. Kanske till och med kunna beställa ett glas vin, men inte till några hysteriska priser. Jag vet, vi drömmer, då kan man få vara lite generös. Men om det bara gick runt och blev någon liten krona över. Visst skulle det räcka. Räcka till för att kanske kunna bomma igen när vädret är som allra hemskast och ingen vill komma. Då lite sol och värme skulle sitta fint. Eller en liten inköpsrunda för "vinkällaren".

 

I drömmen skriver jag också på en bok. Eller möjligen en kokbok, eller en mix av sköna berättelser, god mat och stämningsfulla bilder. Här finns utrymme för samarbete med både familj och härliga vänner, som har massor av kunskap, inspiration och idéer. Tänk att få dra igång sådana projekt!

 

Ni vet väl att ni skulle vara välkomna allihop, när som helst! Att slå er ner runt det stora, grova köksbordet. Bubbla om allt mellan himmel och jord. Känna dofterna av vanilj, kardemumma och kanel sprida sig i köket när den rykande pajen tas ut ur ugnen. Strax redo att serveras.

 

Pajformen, filtarna och annat smått och gott skulle naturligtvis gå att inhandla i butiken. Det gäller att ha många ben att stå på, även i drömmarnas värld. Och här skulle också många fina hantverk från driftiga bloggerskor finnas representerade!

 

 

Och än så länge är allt frid och fröjd, så länge vi drömmer. För när vi vaknar till sans igen, då finns det en liten, liten hake - sånt här kostar pengar. Stor hake, massor av pengar. Som inte finns på mitt konto. Men det satsas ett par kronor på spel ibland, någon liten lott och sådär. Ni vet, plötsligt händer det ... inte. Eller kanske, vem vet.

 

Men håll med om att det är härligt

 att dagdrömma ibland:)

 

Samtliga bilder från tumblr.com

Gamla ting

Visst är det härligt med några gamla, kära ting i skåpen? Att kunna ta fram och njuta av att använda ibland. Bli lite nostalgisk och minnas var de kommer ifrån. Mormors gamla skål, farmors gamla tekopp och silverskedarna som jag fick i present av min morbror när jag växte upp.

De där små sakerna som kan ha betydelse. Som har lite historia. Fina att ta fram och lägga den hemlagade sylten i och sätta en liten silversked i, dricka sitt te ur eller duka fram lite plommon från trädgården.

Jag gillar att blanda gammalt med nytt, det ger liv och variation. Det är väl klart att jag också tröttnar på saker ibland, som får åka på loppis eller rent av kastas bort om det har slitits ordentligt och blivit stött och nött.

Men jag har märkt att jag alltmer lutar åt att verkligen tycka om saker jag skaffar nu. Det övervägs mycket mer nu än tidigare, när det kommer in någon ny sak här hemma. Och det är väl bra. Lutar absolut åt rätt håll. Inget slit och släng längre, i varje fall inte i lika stor utsträckning. Det kan ju också ha en viss betydelse att det redan är ganska fullt i skåpen;)

Önskar er en skön tisdagkväll!

Höstskörd och tankar

 

Jag har aldrig sett så många äpplen på våra träd någon gång. Helt makalöst! Våra två, små äppleträd. Alldeles fulla av frukt. Ett av dem är Ingrid Marie, det andra har vi tyvärr glömt namnet på. Idag koncentrerar jag mig på de röda Ingrid Marie.

 

 

De hänger tätt, säkert alldeles för tätt om vi skulle frågat en expert. Grenarna har knappt orkat bära dem. Men de är vackra och goda!

 

 

Försiktigt plockade jag ner dem i fredags. Skördade hela det ena trädet! Bra terapiarbete en dag som den där. Dottern mår bra, men det är klart att det påverkar tankarna mycket. Tack för era fina, omtänksamma kommentarer<3

 

 

Jag lägger lager på lager i lådan. Tidningspapper mellan varje lager vackra, röda, söta och friska Ingrid Marie.

 

 

Några med skador får hamna i en zinkbalja ute på terrasen. Som lite dekoration och godsaker åt fåglarna. De får stå där så länge de håller.

 

 

Går lös ordentligt med kameran, kan inte låta bli när solen lyser så vackert på dem. Olika vinklar, ljuset skiftar. Det var alldeles lugnt ute och det var en skön stund i trädgården.

 

 

Såhär såg de ut nu på söndagsmorgonen. Med lite regndroppar på sig. Visar sin vackra sida och döljer skavankerna på den andra. Precis som vi människor kan, dölja våra sämre sidor och plocka fram det vackra.

 

Det finns hos alla, något vackert och något lite sämre. Bakom varje fasad döljer sig känslor, upplevelser och erfarenheter som vi kanske inte känner till om varandra. Det som gör oss till dem vi är idag och svarar på varför vi ibland reagerar olika och uppfattar och hanterar saker på helt skilda sätt.

 

Var snälla mot varandra, försök acceptera varandras olikheter - vi vet inte alltid vilka erfarenheter och upplevelser som döljer sig bakom en annan människas reaktion.

 

Ha en fin oktobersöndag<3

Tacksamhet

 

Idag känner jag bara tacksamhet! Djup vördnad inför livet och dess tvära kast. Dess skörhet och hur våra känslor kan storma likt en kraftig höststorm.

 

En frukost i väntan på att morgonljuset ska lysa upp huset. Tvättmaskinen brummar. Datorn surrar lite svagt och jag tänker att idag ska det bli en lugn dag. Jag tar en liten bloggrunda.

 

Men mina känslor har stormat i höga vågor, främst rädslan och oron. Dagen har blivit ganska upp och ned. Trafiken är en farlig plats och idag är vi djupt tacksamma att vår dotter klarade sig utan några skador, när hon blev påkörd. Bilen blir nog sig själv igen, men efter att ha beskådat den och hört om händelsen vågar jag påstå att det nog ändå finns änglar någonstans. För änglavakt och blixtsnabb reaktion räddade henne idag. Det kunde ha slutat mycket värre!

 

 

Tuff som hon är har hon varit i skolan idag och hos läkare. Och det är rätt att gå på sin egen magkänsla. Men nu vill jag bara ha hem henne och krama om henne, länge!

 

Om jag haft någon ro att få något gjort idag? Lite tvätt, plockat äpplen och haft tag i kameran. Men sinnerson har inte infunnit sig. En känslosvallande vecka har tagit ut sin rätt, jag är ganska mör och lite skör nu. Går mest omkring och drar i saker. Men är väldigt, väldigt tacksam!

 

Önskar er en fin fredagskväll!

Lova att krama era nära och kära lite extra<3





Sinnesro

Bildrepris och nytt försök

 

Jag gör ett nytt försök till inlägget som blev avbrutet av ett mobilsamtal förra veckan ... det som egentligen mest skulle handla om tidsoptimism, men som mer blev en klagan över att vara kock i ett hem med en tonåring.

 

Jag är och förblir en tidsoptimist, på gott och på ont. Ibland hinner jag nästan med allt det jag planerat och ibland slutar det med en smärre katastrof. Alltför ofta kommer jag till möten med andan i halsen, för det mesta i tid, men stressad. Vad värre är så händer det ibland att jag måste stryka saker på listan, för att bli färdig i tid. Ambitionen hamnade alldeles för högt och jag vill inte inse det i god tid, utan känner mig istället lite misslyckad för att jag inte har gjort allt det jag ville från början. Eller på grund av att jag upplever det som om jag aldrig kommer i mål.

 

Helt fel att fokusera så, naturligtvis! Jag har ju gjort jättemycket, bara inte allt som jag hade tryckt in på listan. Och frågan är bara hur jag gör en mer rättvis bedömning av min tid? Och inser att allt måste få ta sin tid. Otåligt vänder och vrider jag på de här tankarna och inser att jag måste tro att jag kan, men vara mer rättvis vad gäller tidsaspekten. Ge mig själv chansen att hinna landa i det jag gör innan jag far vidare till nästa punkt. Tro att jag kan lära mig, om jag bara ger mig själv chansen.

 

När jag är mitt uppe i ett projekt eller en uppgift är tankarna redan i nästa. Med en vansinnigt stor risk att uppgift nummer ett avbryts, bara för en kort stund kanske men det kan ta tid att "programmera om" igen. Och så fenomenet med de tråkiga måstena, som tar en massa tid från de mer kreativa processerna. Eller när saker och ting tar stopp, fel uppstår, motstånd träffas på och osäkerheten över min egen förmåga dyker upp. När rädslorna för att misslyckas blir för stora. Då måste jag plocka fram tron på mig själv igen.

 

Det här inträffar mycket sällan på jobbet, där råder mest en lång rad måsten och mycket lite utrymme för kreativitet - på hur många sätt kan du kontera verifikationerna? Någon liten knorr här och där, ute på okända vatten med någon ny regel, men inte mer. Bara att läsa på lite, sen är det fixat. Hopar sig uppgifterna är det bara att jobba över en stund.

Just därför har jag nog ett stort behov av att få vara kreativ och träna min förmåga på annat sätt. När det ligger och gnager inom mig, när det kliar i fingrarna av otålighet och det stockar sig av idéer i min hjärna. Och det finns så mycket som jag tycker är roligt att göra, skapa och fixa!

 

tumblr.com

 

Inte konstigt att det blir kaos och slagsmål om tiden för de olika projekten ... som till exempel om vi har bjudit hem någon. Då vill ju jag ha huset städat, maten hemlagad, eventuellt bröd bakat, desserten eller bakverket vill jag göra själv och naturligtvis vill jag duka bordet på något trevligt sätt! Inte för att på något sätt försöka vara den perfekta värdinnan, vem det nu skulle vara, utan enbart för att jag tycker det är så himla kul! Inte städningen då, men den brukar för det mesta gullige mannen min ta om det här inträffar på helgen.

 

tumblr.com

 

Men hon jobbar ju inte full tid, tänker ni. Borde väl inte vara några problem att hinna med. Precis vad jag också tycker! Så sist tog jag på mig allt, även städningen och vad händer då? Ha, då hittar jag ju flera ställen i huset där det är dags att flytta om saker, piffa till lite och kanske någon extra hög som behöver städas bort. Lagade långkok, bakade bröd och fixade dessert. Och tiden rann iväg som sjutton, duka fint skulle jag ju också hinna med! Jobba över, nej det finns ju liksom inte när gästerna anländer ett visst klockslag. Och så tyckte jag ändå att jag hade gott om tid från början!

 

Stanna tiden hade varit ett perfekt alternativ. Om man nu är funtad som jag och inte kan förstå sina begränsningar vid vissa tillfällen. Det som är precis tvärtom i andra sammanhang, när jag inte vågar pröva eftersom jag kanske misslyckas. Eller när något går lite trögt och jag ger upp för att jag inte tror tillräckligt mycket på min egen förmåga att ta mig förbi svårigheterna.

 

Så då drar jag slutsatsen att nästa gång vi har bjudit hem någon finns det en överhängande risk att det inte är så välstädat, men att största kärlek har lagts ned på det dukade bordet och maten som serveras där:) Nästa gång jag ger mig in i en ny uppgift ska jag ha prioriterat denna och ge mig själv tid att fullfölja, göra färdigt, gå i mål eller vad det nu kan röra sig om.

 

Det märks väl inte alls att de här ämnena också ligger mig varmt om hjärtat;) Att få vara kreativ, att få känna att man lyckas med något, att man skapar något med sina egna händer eller sin egen förmåga och kanske inte alltid efter en manual eller givna regler.

 

En av mina fina tekoppar:)

 

Nu är det teatime, kära vänner! Stort tack till alla som tagit sig tid att läsa ända hit:)

 

"Ge mig sinnerso att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden."

 

Sinnesrobönen

Upp eller ner

tumblr.com

 

Kan ni också känna det ibland? Den där känslan av att tankarna ständigt är i rörelse. Antingen är det framåt, bakåt, upp eller ner. Men väldigt sällan bara just här och nu. Ibland är det till och med så att jag inte riktigt vet åt vilken riktning de flyger.

 

Ännu värre är att så mycket bara stannar vid just tankar. Blir inte till handling. Kan inte skylla på tiden, bara ren handlingsförlamning. Ostrukturerade och röriga tankar som inte sätts på pränt blir inga mål och följaktligen inte heller utförda.

 

Men när det hamnat på pränt då ... och ändå inte blir till handling. Vad gör jag för fel då? Glömmer förmodligen bort att läsa det tillräckligt ofta. Vill inte tillräckligt mycket. Eller är för obekväm med att ändra på någon rutin, så att tänkta mål ska kunna bli verklighet.

 

Kontentan idag blir tyvärr att jag inte är speciellt målinriktad. Men det är sällan för sent att göra om och göra bättre. Göra en nystart. Eller flera om jag ska rätta mig efter de ostrukturerade tankarna som jag försöker fånga i flykten, likt den ostyriga lilla bollen som Harry Potter jagar i Quidditch - Kvicken.

 

Tips och goda råd är välkomna!