Livets goda

Tuggar i mig lite fröknäcke och funderar över vad jag ska trolla ihop till lunch.

 

Slänger lite tvätt i maskinen.

 

Funderar över hur jag ska fortsätta med min webbutik, Var Dags Saker. Kör en liten lagerinventering. Formex blev för dyrt att åka på en gång till i år. Ska jag åka till mässan i Köpenhamn nästa vecka?

 

Var supereffektiv här hemma efter jobbet igår. På kvällen hade vi gäster på ostbricka. Trevligt!

 

Idag tog jag en powerwalk. Behövde rensa sinnet och tänka klart.

Hjälper dottern ställa iordning lådor, hon ska på bakluckeloppis imorgon.
 

Tar en stund i trädgården, med bok och smoothie.

I favvostolen.

Fortfarande mycket frågor som virvlar runt.

Men nu kör vi feelgoodkänsla, det är helg!
Och livet blir vad vi gör det till.

Ikväll ska vi lyssna på ett coverband. De spelade på vår fest för några år sedan, höll fullsatt på dansgolvet hela natten! Kunde inte varit bättre:)

Vill ni ha ett godistips?
Kika in här och få receptet till den makalöst goda tryffeln jag bjöd på igår.
Tack för din härliga inspiration, Tina!
 

Ha en härlig helg, alla fina därute!
Tack för fina kommentarer, ni är bäst!

 

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Det här skulle bli en bra dag, ledig från jobbet men jobba med egna företaget, effektivt men ändå lugnt. Starta med en kopp te i sängen när familjen åkt, läsa lite och sedan dra igång. Blogginlägg med massor av lust och glädje skulle också in idag.

Istället möter jag dagen med irritation gnagande i magtrakten. Irriterad för att jag låter en annan människas dåliga morgonhumör påverka mig. Sitter där med mobilen i handen och känner den där vågen av dåligt humör i magen. Och ifrågasätter min föräldraroll för hundratusende gången. Göra rätt eller fel, vara för mjuk eller för hård? Jag för över de efterfrågade pengarna. Loggar ut från banken och skiftar över till bloggen. Skummar lite bloggar.

(Fortfarande inget te!)

Känslorna har svallat i höga vågor den här veckan. Vår andra jobbvecka efter semestern, fullmåne, huvudvärk och skolstart. Vi ska finna oss i rutiner igen. Komma ihåg deadlines, passa busstider och komma ihåg att ta med busskortet, hitta på lämpliga måltider, hinna få i oss frukost, hitta på något att stoppa i lunchlådan, sova tillräckligt många timmar, hålla undan i tvättkorgen så att det finns något att ta på sig ... sova, äta, jobb/skola, städa, tvätta, sova, äta, jobb/skola ... stopp, det var ju så vi inte skulle ha det efter semestern! Lite mer irritation infinner sig, över de gröna fläckarna på nya mattan.

Nej, bilden visar inga fläckar!

Tankarna glider över till ett inlägg Emma gjort idag, "Att veta vad man är bäst på". Jag kikar in hos henne ibland och just det här inlägget tycker jag är väldigt bra. Tänkvärt! Får mig att reflektera.
Inser att jag är förbannat duktig och effektiv i min yrkesroll, om jag får säga det själv (känns ovant och svårt). De gånger jag bytt arbetsplats har jag alltid hamnat i samma roll, det jag är bäst på. Men jag brinner inte för det! Jag kan mina grejer, efter alla dessa år känns det som om mycket kan "utföras med vänstran" och efter ett tag är det bara rutin. Återigen. Och inte känner jag mig precis strålande, som Emma uttrycker det så bra. Det är bara ok. Det går an. Det drar in lite till hushållskassan.

Annat är det när jag får respons från mina läsare här på bloggen! När någon uttrycker sin vänlighet och låter mig få veta att de faktiskt så gott som väntar på mitt nästa inlägg. Då känner jag mig strålande. Det är nästan så att det glöder inom mig, ska ni veta!

Jag har inte tusentals läsare, endast några få. Men det spelar ingen roll - för ni som är här låter mig få lysa en stund och det gör mig så ohyggligt glad och varm ända in i hjärteroten! Det gör mig ofantligt rik, på ett helt oekonomiskt sätt. Men ändå!

En annan sak som också ligger mig varmt om hjärtat är att baka och trixa lite i köket. Inte sådär perfekt och tillrättalagt, mer med själ och hjärta. Och ibland får jag en skämtsam (?) fråga om det går att beställa av mig. Senast igår hände det." Mm" säger dottern "det är ju det jag sagt till dig hur många gånger som helst, satsa!" Som om jag skulle våga det?! Och skulle passionen hålla?

(Nu har jag fått i mig en kopp te. Och fröknäcket som jag bakade igår fick åka in en extra torkrunda i ugnen och SABLAR! glömde ... nu blev det i varje fall torkat.)

Jag hade en gång en lärare som bad mig, rentav uppmanade mig, att aldrig sluta skriva. Och ändå gjorde jag det! Varför? Förmodligen mest av rädsla. Och tradition. Det där var ju inget man kunde leva på. Journalist eller författare, lite bohemiskt och hård konkurrens. Det var inte jag som person, helt enkelt. Tyst och blyg, helt vanlig och ingen tävlingsmänniska. Trygghet var mer min melodi. Och är förmodligen än idag. Helst ska jag ha både hängslen och livrem.

Och hur blir jag då rätt person att guida någon in i vuxenlivet?

Att förmedla viktiga känslor som att tro på sig själv, våga chansa, satsa på det man brinner för och ge sig ut i det okända för att pröva om vingarna bär! Känna sig trygg med det. Och om man inte hittar det man brinner för, hur gör man då?

Samtidigt är det också viktigt att behålla ödmjukheten, inse att världen är full av duktiga människor. Det finns alltid plats för fler, men man måste behålla kämpaglöden. Och vara realistisk. Du är bra, men inte på allt. Och det är ok, mer än ok. Det finns en plats för alla att stråla, vi ska bara hitta den!

En intressant tanke - om alla vore på helt rätt plats, med helt rätt sysselsättning för just dem, skulle världen se bättre ut då?

Och en annan - fortsätter lågan brinna om det vi brinner för är det som också ska hålla hushållskassan i schack?

Jag tror vi behöver ses igen idag,

med lite mer "feelgood" och mindre frågor!

Söndagsmys

Sen frukost, väldigt sen ... vaknade tidigt, men låg kvar och läste ut en bok. Maria Wern hade återigen gett sig in i en dumdristig situation, klart jag behövde avsluta. Mannen min snusade gott bredvid mig, nöjd med sovmorgon efter gårdagens gatukräftis.

Så det blev en lat sconesfrukost, sådär hemskt onyttigt som det blir ibland. Men oj så gott! Fördelen med de här små godingarna är att de är så mäktiga att ni endast orkar ett par små bitar:) Ni hittar receptet här. Te måste drickas till, gärna Earl Grey de luxe för att vakna till ordentligt. Och som kronan på verket - hemkokt jordgubbssylt!

Nostalgi med sylt i söta, gamla skålen och med lilla silverskeden

Återigen en sån där varmfuktig dag, kvalmigt och jag går omkring med en rastlös känsla i kroppen. Slår en flukt i kalendern och jodå, mycket riktigt, det väntar fullmåne i veckan! Tänkte väl det. Då förklarar det varför det kryper lite i kroppen på mig. Irritation som ligger på lur utan att jag egentligen är det minsta irriterad på någon eller något. Det är alltså inte söndagsångest och det är inte vemod för att sommaren går mot sitt slut för den här gången. Det är bara en annalkande fullmåne. Då tänker jag inte anta några större utmaningar just för tillfället, bara vara snäll mot mig själv.

Vi sa vid frukosten att idag blir det en riktigt slö och slapp dag idag och det tänker jag verkligen anamma. Det blir en sväng inom hos några av mina bloggvänner, lite småfunderingar över hur matsedeln kan komma att se ut för kommande vecka och så börja på en ny bok - "Major Pettigrews sista chans" av Helen Simonson. Förmodligen kommer jag flytta omkring mellan sitt- och liggplatser i trädgård och uterum. Kanske slumra en stund med boken i handen;)

Ha en fin söndag!

Ett hus och livets kontraster

Idag är det nitton år sedan vi flyttade in i vårt hus.

 

Som vi slet den där sommaren 1994! Varmaste i mannaminne. Fotbolls-VM blandades med sol, värme och renovering. Tapeter ångades ner, det knackades ner vägg vid spisen, heltäckningsmatta revs upp och nytt golv skulle in. Jag sov direkt på betonggolvet när jag behövde paus, gravidtrött som jag var. Mannen min slet med att få bort furubuskar och jag rensade i förvuxna lavendelgångar. Det tog många år innan jag kunde uppskatta lavendeldoften igen. Så extra känslig för dofter under min graviditet och det vill inte säga lite - min familj kan fortfarande bli tokig på min känsliga näsa. Men dottern ligger inte långt efter i doftkänslighet.

Huset och trädgården genomgick en stor förändring både innan vi flyttade in och sakta men säkert under årens lopp, men ändå såg vi potentialen när vi först var och tittade på det. Vi föll pladask!

 

Här har vår dotter bott i hela sitt liv. Nu vill hon egentligen bo lite mer centralt än i en liten by på landet, men hon säger ibland att huset skulle hon vilja ta med om vi skulle flytta.

 

Det här är den plats jag bott längst på, i mitt liv.

 

Det har hänt mycket under de här åren, både med oss, huset och i världen. Vi har definitivt blivit äldre och kanske klokare? Dottern är på väg in i vuxenlivet med stormsteg. Huset är vår trygga famn, att vila i tillsammans. Att umgås med nära och kära i.

 

Men hur många år det än går vilar ändå blandade känslor över just denna dag. Känslor av livets kontraster, lycka och sorg.

 

Då, för nitton år sedan, när vi glada och förväntansfulla flyttade in i vårt hus.

Vi väntade barn. Lyckan log mot oss.

 

Den dagen får vi också bud om att min fine, unge kusin varit med om en trafikolycka. Det var allvarligt fick vi veta. Svårt och ofattbart för oss, men ännu värre för hans familj.

 

Vi fick aldrig träffa honom igen.

 

Men minnena kan ingen ta ifrån oss.

 

 

Går lycka och sorg på något sätt hand i hand?

 

Den där rädslan som kan dyka upp när man är riktigt lycklig,

kommer den för att påminna oss om att verkligen uppskatta tillvaron?

Ta ner oss på jorden och göra oss ödmjuka.

Eller är det bara jag som känner så?

 

Varför måste någon var olycklig när jag är lycklig!

 

Att förnimma en oro när vi planerar saker framåt i tiden -

en oro att inte hinna leva livet innan det är för sent.

 

Så,

det enda vi kan göra är att

 

Leva här och nu!

En dos storstad

 

 

Igår eftermiddag tog vi en liten tur till Köpenhamn. Måste ju starta arbetsveckan på lagom sätt;) Så familjen bänkade sig i bilen och åkte över bron och rakt in i storstadslivet. Men dottern och mannen min hade liksom missat det där med att de skulle få i sig någon sorts lunch hemma, så de var ju bara tvungna att stanna vid en sån där kedja och ta snabblunch. Jag däremot, som redan ätit salladslunch, passade på att inta en nostalgisk fika - vanilj- och jordgubbspaj.

Löjligt gott och onyttigt!

 

 



Vi började med parkeringsletande som till slut resulterade i en plats på en gata precis vid sandskulpturfestivalen. Tretusen ton sand har byggts upp till skulpturer och visas på ett inhägnat område, ungefär där flygbåtarna la till för länge sedan. Det är fascinerande att det går att bygga upp de här kreationerna, men slingan runt de sjutton konstverken tog inte lång tid att avverka. Vi konstaterade att inte någon av oss är typerna som går omkring och analyserar till höger och vänster. Vi betraktar och uppskattar hantverken, läser gärna lite fakta kring evenemanget och sen är det nog för oss. Häftigt att ha sett, men jag tror inte vi kommer att besöka den om den återkommer nästa år.

 

 

Vi drog vidare till Nyhavn, där vi sakta flanerade längs restaurangerna och insöp atmosfären av kvarter som förändrats en hel del genom åren. Husen som ligger tätt och i vackra färger, vissa med fantastiska fönster där man endast kan drömma om vilka utrymmen som döljer sig bakom, båtarna längs kajen och människorna som i lugn och ro sitter och tar en öl eller dricker skumpa på uteserveringarna.

 

Vi fortsatte upp längs Ströget, men konstaterade ganska snart att det här verkligen inte är vår grej. Trängas med fasligt mycket folk och liksom slussas framåt av det fastslagna turisttempot, vilket gör det svårt att avvika om det är något speciellt man vill titta på vid någon av sidorna. Vi är ju mitt i en huvudstad, inget konstigt med detta fenomen. Inte vår grej bara. Dottern dök glatt in i några av butikerna, medan mannen min och jag mest nöjde oss med att fönstershoppa. Regnet började droppa och vi tog skydd i stora varuhuset. Kände på lite designerväskor och funderade över om produkterna verkligen är värda sitt pris - flera, flera tusen för en vanlig handväska. Visserligen i skinn, men ändå. Tänk så mycket kul man kan göra istället! Tur vi alla är olika:)

 

Vi tog parallellgator tillbaka till Nyhavn för en liten middag och sedan blev det hemfärd, eftersom vädret absolut inte visade sig från sin bästa sida lite senar på dagen. Dottern agerade chaufför med bravur genom Köpenhamn, bra jobbat! 

 

 

 

Såhär vackert var det på gatan där vi parkerade! Alltså kan vi konstatera att vi ska hålla oss ifrån huvudgatorna och promenera omkring på smågator istället, nästa gång vi får för oss att åka till storstan! Upptäcka egna pärlor, våga prova de små restaurangerna som inte är proppfulla med folk och gå i sakta mak längs gator med vackra hus.

 

 

Regnet dominerade hemfärden och idag har det regnat i princip hela dagen. Ibland till och med medan solen sken! Åskan har mullrat i hörnen och det har varit en dag som gjord för att åka till jobbet eller hålla till inomhus, antingen röjandes med projekt som legat bortglömda under alla soldagarna eller så myser man ner sig med en film eller en god bok.

 

Den här bilden tog jag igår, inne i bilen. Det är regndroppar på bilens glastak och jag tyckte effekten blev lite intressant. Den får spegla gårdagens och dagens kraftiga regnskurar. Vemodet stiger, kallt och ruggigt! Men det har varit en sommar att leva på länge, så vi deppar inte ihop för ett par regniga dagar inte! Istället myser vi i soffan och ser en film eller läser en bok. Tänder ett ljus eller två och tar en stor kopp te.

 

Önskar er en mysig kväll!

Det där med mat & bak

Så är vi där igen - vardagsrutinerna med försök att komma på vad vi ska ha i lunchlådan och vad som ska bjudas på tallriken efter jobb och skola. Under semestern har vi improviserat hemma, suttit vid grillen, besökt trevliga restauranger, bistron och café. Mycket sällan har det känts tråkigt under de här veckorna! Ska försöka upprätthålla den inställningen;) Det finns ju så många favoritkokböcker i hyllan att det inte bör vara några problem att finna inspiration.

Härlig söndagsgrill fixade vi med kamben som jag kokte tidigare i somras och stoppade i frysen. En härlig glace rördes ihop och penslades på, en stund på grillen och serveras tillsammans med tjocka pommes, sallad, guacamole och vattenmelon. Vad kan smaka bättre till detta än en Corona:) Men det är också nästan den enda sorts öl jag dricker, det där är inte min avdelning alls och jag tycker oftast det smakar alldeles för beskt.  Men maten - det var en superb avslutning på semestern! En av familjens favoritgrillrätter.

Och så hade vi då problematiken måndagsmat. När jag satt på jobbet och nyss hade ätit upp min portion spaghetti och köttfärssås (restportion snabbt ryckt ur frysen i morse, tillsammans med salladsrester från gårdagen) fick jag ett sms från mannen min - köttfärssås och spaghetti tyckte han och dottern vi skulle ha till kvällsmat! De kunde ju inte veta vad jag hittat i frysen, men det kom turligt nog ganska snart ett alternativ. Färska tortellini med ricotta- och basilikafyllning och lufttorkad skinka. För att piffa till det ytterligare tog jag cocktailtomater och strödde över lite socker, på med lite citronrapsolja och balsamicovinäger, salt och peppar och så fick det puttra en stund. Mums med parmesan och ruccola till! Ingen budgetmiddag men en klar familjefavorit.

Hur gör man för att komma på bra, snabba och näringsriktiga vardagsrätter?

När inte ens favoritkokböckerna räcker till!

 

 

Hur var det nu igen? Inte äta en massa sötsaker när jobbet börjar. Kan jag väl inte ha sagt! Jag som kände att baknerven kittlade när jag kom hem efter jobbet idag. Dessutom fanns det en del ägg i kylen som hade lite kort datum. Så jag grävde fram ett gammalt recept jag inte använt på länge, mormors svampkaka. Jag vet, det låter knasigt men hon kallade den så. Det blir en hög sockerkaka som sjunker något i mitten och som får en lite frasig yta. Nostalgi.

 

Men jag skulle ju såklart laborera lite. Tillsatte vaniljsocker och kardemumma och skakade frusna jordgubbsbitar i potatismjöl och tryckte ner i kakan före gräddning. Och så kommer jag på att jag glömde tillsätta det kokheta vattnet i smeten! För sent, det var bara att skjutsa in kakan i ugnen och grädda och hoppas på ett någorlunda resultat.

 

Facit=den sjönk ihop, mer än något! Jordgubbarna sjönk till botten, trots potatismjöl och mitten på kakan är väldigt kladdig. Men den ska strax avsmakas med en kopp te:)

 

Och när jag laborerat lite fler gånger kanske mormors gamla recept kommer här på bloggen, i min version.

 

Sätt guldkant på vardagen, det går att ta en liten bit;)

 

 





Det känns

Det känns ... vemodigt, lite söndagsångest. Sista dagen på semestern! Vad ska jag göra av den här dagen för att den ska bli så bra som möjligt?

Och där släpper vi den prestationsångesten, bums! Jag har läst ut ytterligare en bok, ätit brunch med mannen, bloggat lite och nu tar jag en stund vid symaskinen. Och det är klart att det blir en eftermiddagsfika, ute om det är torrt efter regnskuren annars i uterummet. Solen tittar fram - vi fikar nu, med detsamma:)

Börjar kanske med en ny bok, kikar lite i kalendern på veckorna och månaderna framöver och konstaterar att det redan finns roliga saker inplanerade. Fler kan det bli!

Behöver verkligen inte känna någon ångest, här har då sannerligen inte slösats bort någon tid! Det har njutits, ätits, åkts cabbeturer, träffats släkt och vänner men också slappats och vilats. Vi har verkligen haft semester!

Så jag summerar snabbt att det är den känslan jag ska känna - semesterkänslan! Ta den med mig in i arbetsveckan och uppskatta tiden.

Sköt om er och ha en fortsatt skön augusti!