Mitt-i -veckan-check

 

Hej vänner! Redan onsdag och halvvägs in i veckan. Ruggugglan sitter kvar lite i huvudet, men något motionsliknande har inträffat de här dagarna. I måndags blev det inte riktigt som tänkt dock, saknad sladd gjorde det svårt att få igång dvd så det blev lite yogarörelser istället. Men igår blev det ett pass på crosstrainern till Gilmore Girls. Det går liksom lite lättare när jag får titta på tv samtidigt, tiden går fortare och jag glömmer att det är lite jobbigt att bli svettig:)

 

Idag tog ruggugglan över helt och jag tog tag i lite tvätt och matplanering istället, så nu är inköpslistan klar för morgondagens tur till mataffären. Städning och lite bakning står på schemat efter jobbet, så torsdagen är räddad. Litet pass på crosstrainern kan möjligen klämmas in, hoppas det. Lovar mig själv det. Och så ska vi ställa iordning extra sovplatser till våra goa vänner som besöker oss i helgen:) Ser så fram emot att få ha dem här! Äta lite gott, umgås, prata ikapp;) och så ska det ju förstås avläggas besök på Milamässa. Jag tror bestämt att jag står över detta och rekar lite på Emporia i väntan på att K tröttnar på kossorna och lämnar kvar mannen på mässan för att gå på Tutankhamun med mig istället:) Sen möter mannen min upp för lite mat innan vi styr färden ut på landet igen.

 

Och på tal om helgbegivenheter, förra helgen firade vi ju dotterns 18-årsdag med släkten. Det hela avlöpte lugnt och jag tror alla var nöjda och glada;) Hon blev grymt bortskämd med presenter, men det är väl precis så det ska vara. Lite konstigt känns det ändå, att ha en vuxen person till i hemmet. Hon kommer ju ändå alltid att vara vårt barn! Att vaka över, beskydda, men ändå släppa fri att pröva sina egna vingar. Det är en svår balansgång det där. Och lika svårt är det för henne, att vara vuxen men ändå ha så mycket kvar att lära, så många situationer att behöva en axel att luta sig mot, att vilja ha all frihet i världen men ändå regler att hålla sig till. Och så ska vi få det hela att gå ihop utan att ryka ihop med våra starka viljor. Ibland går det alldeles utmärkt och ibland slår det gnistor ... men det är nog som det ska vara. För vi står alltid där till slut, kramar om varandra och visar att vad som än händer är det kärlek. Den kärlek som står orubblig mellan föräldrar och barn.

 

Har lite dåligt samvete för att jag inte lämnat så mycket kommentarer hos er på senaste tiden, men borstar det av mig och inser att det är just så det får bli emellanåt. Jag hälsar till er alla här, ni ska veta att jag kikar in då och då och håller koll på er;) Ni är ju en så stor inspirationskälla för mig, som en fikastund med vänner, som ett brev på posten, som en lysande sol när himlen varit grå alldeles för länge! Utan er hade jag inte fortsatt blogga.

 

Ha det riktigt bra, så hörs vi snart igen!