Bild lånad från Claypotideas
Jag lyssnade på P3 i morse när jag körde till jobbet och de hade ett intressant inslag om att vissa åldrar passar en bättre än andra ... vilket jag verkligen kan instämma i. Under årens lopp kan jag absolut känna att jag inte riktigt funnit mig tillrätta i vad som betraktas som "normalt" att gilla eller hur att vara i vissa åldrar!
Tror egentligen det var mest under tonåren som det var tuffast. Under och efter åren som helt hästtokig kände jag mig lite vilsen under en ganska lång period. Utanför hästsfären fanns det inte många kompisar. Jag gillade att läsa böcker av alla slag, ett intresse som jag visst delade med en del kompisar men i den åldern diskuterar man inte så mycket sånt. Teckna var också fantastiskt roligt, men jag tyckte alltid att hon var mycket bättre, min dåvarande bästa kompis alltså. Att sy kläder hade jag också tagit upp intresse för, något som absolut ingen av mina kompisar höll på med - däremot en del av deras mammor! Ett annat spirande intresse var bakning, när alla andra runt om mig tycktes banta och jag själv absolut inte var/är typen som bara kan vräka i mig utan att det sätter sina spår ... och så naturligtvis det där med att skriva.
Men att skriva uppsatser, som det hette på den tiden, var något som alla andra avskydde! Jag menar det, kan ni förstå? Hur kunde jag passa in där? Jag som älskade just denna del i ämnet svenska. Längtade efter nya utmaningar att hugga tag i, om det bara innebar att jag fick fatta pennan och börja pränta ner det som pockade på i hjärnan - medan mina kompisar satt runt om mig i klassrummet och suckade. Det ändrade sig inte förrän i gymnasiet, då fanns det några till i klassen som delade min entusiasm.
Och som den nörd jag verkade vara gillade jag också historia ... men kommer tyvärr ihåg alldeles för lite av allt jag läst genom åren! Så frustrerande, borde för sjutton kunnat vara någon sorts expert vid det här laget - om jag bara inte haft ett sådant teflonminne!
Sen fanns det några år som jag också kände mig väldigt tråkig, eftersom jag inte tyckte det var någon större hit att stå i en bar och hänga, betala hutlösa priser för något att dricka och skrika halsen ur mig för att grannen skulle höra vad jag sa - och sen prisa den där utekvällen dagen efter bland sina "kompisar" som den bästa på länge. Dansa var och är fortfarande roligt, men jag föredrar nog att göra det på fester och inte på uteställen. I varje fall nu, när jag nått en mogen ålder;) Och jag föredrar fortfarande att sitta på ett lugnt ställe med några få vänner, där det går att prata. Skillnaden är att nu känner jag mig inte tråkig längre - nu får andra gärna tycka att jag är det, men det struntar jag faktiskt i!
Kontentan av detta inlägg är att jag på senare år kan känna att jag har infunnit mig i min "rätta ålder" - kanske är det livserfarenheter som ger detta helt enkelt. Att jag kan stå för vad jag tycker utan att skämmas eller tycka att jag är fel på något sätt, så som jag ofta kunde känna i yngre år. När det var enormt viktigt vad kompisarna tyckte och tänkte. Någon gång under årens lopp har detta fenomen försvunnit ur mitt sinne och kanske är det därför jag känner mig i rätt ålder:)
Vi har vänner nu i olika åldrar och som spretar åt olika håll vad gäller intressen. Man behöver inte dela allt med alla, ibland är det roligt att gå på konsert och ibland är det så himla skönt att bara sitta hemma och äta något gott. Vi måste inte göra något för att "alla andra" gör det ... och vi är fortfarande vänner även om vi inte alltid hänger med varandra. Viktigt att tänka på tycker jag.
Det har blivit mycket med ålder på sista tiden här på bloggen, kan inte alls förstå det;) Men så får jag också många frågor om hur det känns att vara 50. Och det känns ingen skillnad alls kan jag berätta, inte mot 49 i varje fall. I mitt huvud kan jag bara inte riktigt förstå hur fort tiden gått ... vår dotter är redan 19 och mina föräldrar är över 70. Jag tycker inte alls det var länge sedan mina föräldrar fyllde 50, vi gifte oss och fick vår dotter! Och varken 50 eller 70 är någon ålder idag, rena ungdomen inte sant? Men visst är det något att tänka på - det där med tiden. Slösa inte bort den på oviktiga saker, ge tid åt det eller dem du tycker är viktiga<3
Ta vara på tiden - den rusar iväg!
