Så var det då dags igen, en liten pling på dörrklockan och utanför står en liten tjej och frågar om man vill köpa en majblomma - och det är klart man vill. Fastän jag vet att den kommer att ligga där i en hörna och samla damm, precis som den alltid gör. Men jag skulla aldrig i livet kunna säga nej, för egentligen skulle jag vilja köpa hela väskan och göra den lilla tjejen superglad och för att det är för en god saks skull.
Dessutom har jag själv sålt majblommor en gång i tiden. Kommer ihåg den där känslan när någon köpte och så fick man ibland en liten peng i "dricks", precis som när man sålde jultidningar. Självklart ville man ju också vara bäst i klassen och ha sålt flest ... men det lyckades jag nog aldrig med, var alldeles för blyg och försynt och egentligen ingen tävlings- och försäljningsmänniska alls. Det var nog mer en känsla av att någon gång få vara bäst på något som hägrade när man gick i skolan.
Vara bäst har jag inget behov av längre, jag är fullkomligt tillfreds om jag är nöjd med det jag gör själv. Om jag kan stå för det jag gör och säger, om jag kan känna att jag har gjort mitt bästa eller åtminstone så gott jag kan - då är jag nöjd. Sedan får det gärna komma utmaningar, men jag hoppar bara på dem jag känner för. Så klart måste jag ju anta jobbuppgifter som jag ibland kanske inte känner för, men som ändå måste göras av just mig, men privat väljer jag numera och försöker tänka på att inte säga ja direkt utan tänka efter om jag verkligen vill göra det. Men tävla är inte min grej, har aldrig varit och kommer nog inte att bli heller. Och det är ok för mig.
Att få respons och uppskattning är alltid trevligt och värmande och ger ju naturligtvis extra energi på många plan. Men det innebär inte att man är eller behöver vara bäst, bara att någon gillar det man gör eller den man är. Och det räcker såååå långt.
Ni bloggvänner ger mig mycket uppskattning, ni är bland de bästa :)
